Foto: Patrick Degerman.
Det var en helt vanlig onsdag, komplett med en helt vanlig pressträff. Inne på Västerbottensteatern pågick febril aktivitet; om bara tre dagar hade höstens stora teatersatsning premiär. Scenen skvallrade om pudriga pasteller och ett slags politiskt fantasiland. Västerbottensteaterns vd Fransesca Quartey pratade om hur viktig föreställningen var, lovordade det konstnärliga teamet.
Dagen efter beslutade ledningen för teatern att "Röst" inte skulle ha premiär. "Satsningen skjuts på framtiden", lät det. Men sedan, under tisdagen, stod det helt klart. Vi kommer aldrig att få ta del av det politiska underlandet. Kvar fanns vi, förvirrade journalister som sett glimtar ur det som nu är historia. Kvar fanns en undrande publik och allmänhet. Hur kunde en föreställning, två dagar innan premiär, läggas ned?
Efter samtal med Fransesca Quartey förklarade hon hur de måste värna om konstnärlig kvalitet, att föreställningen inte blev som de hade tänkt.
Att ta beslutet att avsluta en föreställning kan vittna om styrka och mod. Det kan vara beundransvärt, att värna så om det konstnärliga uttrycket att allt annat får stå åt sidan. Därför behöver det inte vara helt och hållet ett nederlag när ett projekt läggs ner. Sagan om "Röst" hade kunnat sluta där, i en teaterchef som i samförstånd med det konstnärliga teamet tog beslutet att rösten måste ebba ut.
Men nu var det inte så. I kontakt med dramatiker träder en annan bild fram. Enligt henne kom nedläggningen som en chock, någon brist på kvalitet handlar det inte om. Snarare om olika konstnärliga visioner, där dramatiker och regissör valt att öppna upp för en mindre plakatpolitisk föreställning, som istället för övertydlighet bjuder in till egna tankar.
Här har vi alltså en föreställning om demokrati, där en teater anlitat fria konstnärer för att skapa. När resultatet inte blir som ledningen vill stoppas hela projektet, enligt regissör och dramatiker.
Västerbottensteatern fick sin debatt om demokrati – men inte riktigt på det viset de önskat.