Fabriker lägger ner, de unga flyttar och malmen försvinner på stora lastbilar söderut. När historien om landsbygden, om Västerbotten och det så kallade "Norrland" ska berättas så ser den ofta ut så. Det finns sällan några nyanser, det är mörker, kyla och utarmning. Och visst går vår verklighet att beskrivas så, visst kan en som Västerbottning känna att vi ger mycket men får mindre tillbaka.
Samtidigt är vi så mycket mer. Vi är inspirerande, kreativa, trötta. Vi är kulturutövare, vi är skoterförare, vi är jägare och veganer. Hur kommer det sig att det ibland känns som att bara vi vet det? Hur kommer det sig att vi gång på gång får titta på när Stockholmaren imiterar Kirunamål? Att skildringar av något norr om Gävle rider på schablonbilder?
Jag tittar på den kultur som produceras och jag känner sällan igen mig. Inte i idyllen och förhärligandet, inte heller i motsatsen. Min plats får sällan synas, och när den gör det så är ofta någon annan berättaren. Det är Aftonbladets kulturjournalist som reser till Missenträsk, det är storstadsmedia som målar upp fördomar om livet utanför tullarna.
Storstadsbon får ofta hålla i pennan och sätta agendan. Hur påverkar det egentligen kulturen?
Debatten om glesbygd kontra stad, norra Sverige kontra södra är ständigt aktuell, men nu brinner det lite mer än vanligt. Med satsningar som Västerbottensteaterns "Darling Dorotea", Skellefteå konsthalls utställning "Norrland" och Jörns kulturprojekt "Lyssna på oss" ligger landsbygd i centrum, i alla fall i kulturvärlden.
Det vill vi utforska på Norrans kultursidor. Därför inleder vi idag en tvådelad fördjupning om kulturen som anses ligga i periferin. Vad har urbaniseringen för konsekvenser? Vad händer med kulturen i centraliseringens tidsålder? Vi har träffat kulturutövare med en sak gemensamt: de strider för kultur utanför stadskärnan.
Den urbana normen genomsyrar samhället – låt oss därför prata rural kultur.