Det är intressant följa debatten på insändarsidan mellan Roger Hammarsten och Sture Marklund avseende konflikten Israel-Palestina. Om debattörerna kommer överens om en enda sak, eller får mer gehör av andra än tidigare, är nog mera ovisst.
De flesta av oss har snarare behov att hitta argument som befäster våra egna. Men så länge vi slåss med ord än vapen, och på något så när jämspelta villkor, har ingen större skada skett. Öppen och hyfsad debatt är snarare något att vara rädd om.
Men frågan om våld har flera bottnar. Ibland utmanas till och med våra egna värderingar.
Jag växte upp med två större bröder. Åldersskillnaden var stor, jag hade ingen chans rent fysiskt. Det hände att jag hulkade: ”När jag blir stor, då ska ni få igen!”
Så blev det förstås inte. När den ene av dem dog i ALS grät jag av totalt motsatt anledning.
Men i skolan gav sig en äldre kille på mig, gång på gång. Lärarna tycktes inte bry sig. I femman rann det över för mig. Jag tryckte ner en året grabb och bekant till mobbaren. Plötsligt fick jag vara i fred. Till och med delta i vettiga lekar på ett nytt sätt.
”Den som är stark måste vara snäll” är ett ofta använt Bamse-citat. Tyvärr långt ifrån alltid tillämpat. Ett ständigt problem är kampen om resurser. Avund en drivkraft bakom många konflikter, hämndlystnad en annan. I grunden destruktiva krafter, i smått som stort.
Sinande, och ojämn, fördelning av naturtillgångar är nog det största hotet mot världsfreden. Inte ens till synes välmående regioner kan förslösa sina resurser längre.
Ibland tar vi i vårt relativt fredade hörn av världen att välståndet alltid ska bestå. Men vid en avspärrning skulle överflödet i våra hyllor ta slut på några dagar.
Stefan Holmberg, Skellefteå