Men under fyra veckor av stabilt vinterväder, från trettondagshelgen och framåt, hade kommunens personal och hyreshusbolagens vaktmästare i mitt närområde vett att spara på gruset.
Här var det riskfritt att promenera, men samtidigt perfekt underlag att köra spark på, detta så trevliga fortskaffningsmedel.
Så får någon plötsligt för sig att det måste sandas. Närmast kopiösa mängder i närheten Klockarhöjden samt hyreshusområdet i öster. Trots att vädret är detsamma.
Två dagar senare är det stabila vädret över och allt som lagt ut begravs av snö. Ytterligare två dagar går och cykel- och gångstråken fryser till is. Då behöver det verkligen grusas.
Vilket sker på vissa ställen, medan andra lämnas helt blanka. Som till exempel utförsbacken förbi Sjungande dalens kyrka och skola, där jag själv för övrigt vurpade i början av januari, fortfarande med en arm som inte går att höja framåt eller uppåt.
För mig känns grusningen ofta som ett lotteri. Riktlinjerna borde vara: Grusa när det verkligen behövs. Spara när det är helt onödigt. Eller köp in broddar till hela befolkningen och spara sjukvårdskostnader och övrigt lidande.
Stefan Holmberg, Skellefteå