Här handlar det bara om en sak; om människovärde, om att få sluta sina dagar på ett värdigt sätt.
Hade inte tänkt peta in några nya pinnar i den brasa som hämtar sitt bränsle från den eviga diskussionen om vad Umeå har – men inte Skellefteå. Låt mig bara konstatera att Umeå har ett hospice, Axlagården, med 16 vårdplatser, och att det är någonting som varken Skellefteå eller Lycksele har.
Ett faktum som liberalernas Carin Hasslow har tagit fasta på i en motion till landstingsfullmäktige: ”Behov av ett hospice i Skellefteå”.
Att tackla döden är något av det svåraste som finns, oavsett om det gäller en själv eller någon nära anhörig. För den kommer alltid olämpligt.
Ett hospice är en plats för lugn och ro där den döende kan ta farväl med stöd av kunnig personal.
Nu när det ska storsatsas på lasarettet i Skellefteå kanske man skulle kunna tänka sig att …
Nej, det kunde man inte tänka sig. Motionen avslogs med motiveringen att det redan ges palliativ vård, vård i livets slutskede, i andra former än just hospice. Att det finns palliativ vård inom den avancerade hemsjukvården. Med andra ord: Det behövs inget hospice i Skellefteå.
Däremot kunde man, i det här fallet representerad av Karin Lundström (S), Kåge, ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, tänka sig att välkomna privata hospice-initiativ. Så här sa hon ungefär i debatten: Axlagården är en stiftelse som vi har avtal med. Ett alternativ i Skellefteå är om någon kommer med ett liknande initiativ där. Det vore något för privata aktörer att fundera över.
Det är bra att landstinget i Västerbotten på det här sättet gläntar på dörren till fler privata vårdgivare. Samtidigt är det viktigt att det finns tydliga regler och en fungerande tillsyn, oavsett om vårdgivaren verkar i offentlig eller privat regi.
Och förhoppningsvis finns det någon privat vårdgivare som är intresserad av att starta och driva ett hospice i Skellefteå, och förhoppningsvis är landstinget den dagen lika positivt inställd till externa vårdgivare som man var i debatten.
Varför behövs då ett hospice i Skellefteå?
Merparten av den palliativa vården sker i hemmet. Det är så de flesta vill ha det. Men ibland räcker inte den avancerade hemsjukvården och det palliativa teamet till. Även om de vad jag har hört gör ett fantastiskt arbete. Ibland kan smärtorna för en cancerpatient bli så svåra att hen både för sin egen och de anhörigas skull måste läggas in.
Vad är det då som möter den döende?
Ett lasarett med stressad vårdpersonal, ett lasarett där bristen på vårdplatser tillhör vardagen och ett lasarett där det inte finns en enda sängplats reserverad för vård i livets slutskede. Och för många i den norra länsdelen är Axlagården i Umeå inget alternativ. Närheten har stor betydelse för de anhöriga.
Här handlar det bara om en sak; om människovärde, att få sluta sina dagar på ett värdigt sätt.
Därför var det trist, tråkigt och sorgligt att Carin Hasslows motion om att utreda behovet av ett hospice röstades ner av landstingets majoritet.
Tänk om vi här i Skellefteå hade en lugn, ombonad plats med utbildad personal, helst i nära anslutning till sjukhuset, varför inte i en del av den gamla psykiatribyggnaden, där döende människor hade kunnat få god omvårdnad och gott om tid på sig att ta farväl av sina nära och kära.
Alla landstingspolitiker som röstade mot förslaget borde kanske ta sig en funderade på vad ordet människovärde betyder för just dem. Det handlade inte ens om att bygga, det handlade om att utreda behovet. Det vore människovärdigt, just det människovärdigt, att säga ja till en sådan motion.