För inte så väldigt länge sedan kallade Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) försvaret för ”ett särintresse” och menade att ”det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar”. (Dagens Nyheter 29/1 2013)
Förmodligen hade han uttryckt sig något försiktigare och mer diplomatiskt i dag.
Vi vet att Ryssland den senaste tiden har haft för vana att mer eller mindre regelmässigt flyga nära, eller till och med innanför Sveriges gränser. Militären misstänker också att någon form av undervattensverksamhet ägt rum i Stockholms skärgård, och att denna troligen bär ryskt signum.
Det är händelser, som tillsammans med krisen i Ukraina, tycks ha påverkat opinionen. För första gången är fler svenskar för än emot Nato. I en nyligen presenterad mätning som Novus gjort för TV4 säger 37 procent ja och 36 procent nej, resten vet inte. Samtidigt vill en majoritet av riksdagspartierna utreda värnplikten.
Det finns goda skäl för Sverige på allvar ska närma sig Nato, med målet att bli fullvärdig medlem i försvarsalliansen, samtidigt som det finns goda skäl för att inte återinföra en allmän värnplikt.
Två ståndpunkter som har en gemensam nämnare. Kriget har förändrats. Hälsningen till dem därhemma kommer inte längre (bildligt) från en skyttegrav i Flandern utan från ett hangarfartyg som precisionsbombar mål långt, långt bort. I dagens högteknologiska krigföring finns det väldigt liten plats för en värnpliktsarmé. Särskilt inte om många av dem inte vill vara där.
Till syvende och sist handlar det om vilket pris som Sverige är berett att betala för att ha en rimlig möjlighet att försvara sitt territorium, sin långa kust. Även om det kalla kriget för länge sedan är slut, även om världen inte längre kan delas upp i öst och i väst, dagens verklighet är betydligt mer komplex än så, behöver Sverige välja sida. Östersjön är strategiskt viktig. Det land som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön.
Den förra borgerliga regeringen gav ambassadör Tomas Bertelman i uppgift att utreda Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete. Hans slutsats är att tillsätta en utredning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del. Bland mycket annat pekar han på att Sverige redan utvecklat en samverkansförmåga med Nato som liknar många av Natos medlemmar.
Det behövs en bred politisk diskussion om det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde. Att ta den diskussionen utan att frågan om ett svenskt Nato-medlemskap avhandlas går bara inte. I den nya världen är ensam inte stark.