Stängt var det här. Ingen vet var nyckeln har tagit vägen, inte ens Hugo Stenberg. Foto: Ulf Johansson.
Ordföranden förbygdegårdsföreningen, Hugos fru Ulla, måste jobba. Därför blir det Hugo som får sköta utfrågningen av Adam Justin Moll, byggnadsantikvarie på Skellefteå museum, som kommit körande i sin hyrbil.
Det är inte bara ett tre meter långt måttband han har med sig. Adam har papper och penna också, för nu ska här inventeras för Länsstyrelsens räkning, förklarar han för Hugo som inte hört ett ord om saken förrän just precis nu.
Länsstyrelsen i Västerbotten har, liksom säkert åtskilliga andra, lagt märke till att bönhusen håller på att bli allt färre. Om de inte rivs så görs de om till åretruntbostäder eller förvandlas till mysiga sommarstugor.
Det är därför det finnsplaner på att utse just detta bönhus till ett byggnadsminne som inte får renoveras utan lov och det är därför Adam är här: För att mäta, rita en skiss och göra en förteckning över byggnadens olika detaljer. Höga vederbörande därborta i Umeå vill ha ett underlag, baserat på handfasta fakta, innan det är dags att gå till beslut.
Bönhuset, som bybornamed gemensamma krafter snickrade ihop under fyra års tid, ser ut som det alltid har gjort under de senaste 79 åren.
Åtminstone i princip.
– Bron byggdes senare, förklarar Hugo som gått i söndagsskola i bönhusets lilla sal.
– Jag tror att det är den gamla brokvisten som ligger bakom uthuset, säger Adam som strax innan upptäckt några intressanta fläckar på bönhussalens ena vägg. Vita fläckar som lyser i ett hav av grågrönt.
– Det är nog grundfärgen som tittar fram.
Nu minns Hugo att bönhussalen har blivit ommålad en gång, men hur Adam än letar så hittar han inga spår efter den ursprungliga färgen.
– De som målade om måste ha skrapat väldigt noga.
En bra sak med att haen byggnadsantikvarie i huset, det är att det bara är att haka på. Går han upp på vinden, då följer samtliga efter i samlad tropp. Kliver försiktigt uppför den smala, branta och ledstångslösa trappan.
Däruppe glänser yttertakets plåtblanka undersida fram mellan plankorna.
Hugo vill minnas att huset hade spåntak tidigare, men Adam är tveksam. Visserligen ligger det en hög spån i ett hörn, men de är lite för oregelbundna, anser han. Spånen är kanske ett minne från slöjdperioden.
Vinden har, liksomvartenda skrymsle i detta hus, en brokig historia. En gång i tiden hade skolan sin slöjdsal på bönhusets vind. Och på den tiden var det fortfarande gott om bönder byn så därför förvandlades bönhuset varje år till ett sommarhem för småbarnen så att föräldrarna riktigt kunde ge järnet när det var dags för skörd. Hugo har också varit ett sommarhemsbarn. Efter en del letande bland all bråten dyker det upp några muggar som han känner igen från den tiden.
Efter att försiktigtha trevat oss nerför trappan igen så försvinner Adam och Hugo in i bönhussalen för fortsatt konfererande. Därinne är det visserligen råkallt (huset har som vanligt stått ouppvärmt hela vintern), men diskussionen om husets utseende och skick går varm. Det är Adam som pratar mest och det han har på hjärtat är sådana saker som brukar få husägare att känna sig extremt illa till mods: Plåttaket är inte i bästa skick. Adam har redan sett flera illavarslande rostfläckar både här och där. Och fönstren, med de kyrkoinspirerade spetsiga bågarna, ser verkligen inte fräscha ut. Långt därifrån.
Här krävs kraftfullaåtgärder, och ett ganska raskt ingripande dessutom, om inte huset ska ta skada.
Nytt tak och fönsterrenovering ovanpå det. Det blir dyrt det. Och vem ska betala? Bönhusföreningen är nerlagd. Det bor bara 35 personer i byn, förklarar Hugo. Med så lite folk går det inte att ha hur många föreningar som helst. Det är därför bygdegårdsföreningen tagit på sig ansvaret för bönhuset. Men var ska föreningen hitta de nödvändiga slantarna någonstans?
Om detta hinnerHugo Stenberg inte resonera mera, för nu måste han iväg och köra taxi. Samtidigt bromsar det in en bil ute på vägen och in i salen stiger en kvinna. Det är Ulla i egen hög person, bygdegårdsföreningens ordförande, hon som var tvungen att jobba på förmiddagen. Efter att ha blivit tillkallad av den bortilande maken har hon tagit sig en välbehövlig paus för att dryfta bevarandeplaner med Adam.
Ingenting är bestämtännu. Inte någonting alls faktiskt. Men Ulla tillåter sig ändå att bli lite försiktigt upplivad av det byggnadsantikvarien från Skellefteå har att förtälja om en eventuell byggnadsminnesförklaring och vad en sådan klassning kan föra med sig. Inte bara i form av regler som talar om vad som får göras och inte göras, utan även i form av reda penningar.
Blir reparationer extradyra på grund av att ett hus har fått stämpeln "byggnadsminne", ja då går det att söka bidrag från Länsstyrelsen. Ett besked som får Ulla att lysa upp denna mulna majdag.
Visserligen är det varmare ute än inne och inte finns det någon el heller numera (skulle el behövas dras det en kabel till grannen), men visst används huset sommartid. Skulle bönhuset då behöva värmas upp så gör man som man alltid har gjort, eldar i kaminerna, både den stora och den lilla.
Kaminerna är detminsann inget fel på. Och när det gäller den stora bönhussalens innertak så finns det inget att anmärka på där heller. Just det taket är Adam väldigt nöjd med. På 70-talet var det åtskilliga bönhus som fick sina tak sänkta för att spara energi. Ju mindre mängd luft som måste värmas upp, desto bättre, resonerade man då.
Så gick det till påandra ställen. Men inte i Missenträsk.
– Innertaket har kvar sin originalhöjd, förklarar Adam belåtet och konstaterar sedan att talarstolen står på den plats som brukade vara den ursprungliga. Mitt på podiet. Det var först senare som somliga bönhusföreningar beslöt att flytta talarstolen åt ena sidan för att skapa en mer kyrklig prägel.
Inte så i Missenträsk.
Fast om andrabönhus har en klädkrok fastsatt i taket, precis ovanför talarstolen, det måste vi låta vara osagt. Men sitter där, det gör den och till vad nytta? ... Jaa, se det är en fråga på vars svar man kan grubbla sig både gul och blå. Men en originalkrok, det är det säkert.
Mittpunkt. Bönhuset har fortfarande en viktig funktion att fylla i byn, tycker Hugo Stenberg. Foto: Ulf Johansson.
Ska det värmas. Då eldas det i kaminen av märket Husqvarna, förklarar Hugo Stenberg för Adam Justin Moll. Foto: Ulf Johansson.
På centimetern. Adam Justin Moll mäter bredden på bönhussalens innerväggar. Foto: Ulf Johansson.
Den som spar ... En vind full av gammal bråte, inklusive en ålderstigen skolbänk. Foto: Ulf Johansson.