Vad är ett bibliotek?
Den frågan hänger i luften under läsningen av fackförbundet DIK:s senaste rapport.
Enkäten som DIK (organiserar inom områdena dokumentation, information och kultur) låtit göra, och som passande släpptes på Bokmässan i Göteborg, visar att fler än åtta av tio bibliotekarier upplevt aggressivt beteende från besökare.
Det sammantagna intrycket är dystert. En av fyra uppger att de känner oro och rädsla minst en gång i veckan.
”Det beror på allt från sura gubbar som inte vill betala beställnings- eller förseningsavgift, till psykiskt sjuka eller andra som mår dåligt”, som DIK:s ordförande Karin Linder kommenterade häromveckan. (SR:s Kulturnytt 15/9 2015)
Så – vad är ett bibliotek?
Det är en plats för resande: Böcker, tidskrifter, dagstidningar. På biblioteken vidgas horisonterna för människor i alla åldrar, av alla sorter.
Den enkla slutsatsen är att samtliga individer som sprider oro bör hållas så kort som möjligt och avlägsnas från lokalerna.
Men bakgrunden till bibliotekens utsatthet är inte så enkel.
Ingen förälder som tar sitt barn till biblioteket för att låna nya böcker till nattningen vill mötas av en tung narkoman som tänder av i entrén, eller en tiggare som ber om pengar i kaféet. Misären passar inte in i bilden av biblioteket som en skyddad plats från världen utanför, men det är så världen utanför är.
Att många bibliotek verkar fungera som substitut för fritidsgårdar är beklagligt. Det är dock för ensidigt att låta diskussionen om bibliotekariernas arbetsförhållanden fokusera på bråkiga ungdomsgäng i ett fåtal områden, en riktning som debatten tyvärr har tagit.
Biblioteket tillhör de sista offentliga inomhusmiljöerna som varken kräver inträde eller tillträde. Personalens säkerhet måste alltid sättas i främsta rummet – men biblioteket bör också vara en fristad för människor utan lånekort, och vars blotta närvaro i en vit och fräsch galleria leder till väktaringripanden.
Biblioteket är ett offentligt rum.
Verkligheten kan bara flys i böckerna.
Lars Kriss