När han inte är i skolan eller sitter med läxorna tycker Abdullah om att umgås med kompisar, träna på gymmet eller vara i badhuset. Så långt liknar han många av sina jämnåriga.
Men hans historia rymmer mycket mer än vad många andra har behövt uppleva. Abdullah kommer från Ghazni i Afghanistan, där han bodde med sin mamma, morfar och lillasyster tills han var elva år:
– Min pappa är död så då bestämde de att jag skulle åka till Iran och jobba för att försörja familjen.
Människosmugglare
Resan ordnades av människosmugglare och innehöll såväl långa vandringar i bergen som en lastbilsfärd där 50 personer trängdes på ett litet flak.
Väl framme i Iran väntade tolvtimmarspass sju dagar i veckan på textilfabriken. Där fick han också en inkomst så att han kunde skicka hem pengar till sin mamma.
Efter två år i Iran blev Abdullah stoppad av en polispatrull som uppmanade honom att fara till Syrien och kriga. Eftersom han är shiamuslim var det hans plikt, påstod de.
Över havet
För att undkomma flydde Abdullah till Turkiet. Efter ett tag fick han jobb i en textilfabrik även där, men då var lönen så låg att han inte kunde skicka hem några pengar.
Efter ett tag väcktes tanken på att ta sig längre norrut. Abdullah åkte i en gummibåt med 45 personer över havet till Grekland. Därefter följde en resa där han via Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark tog sig till Sverige.
– Jag läste om Sverige, att det var ett bra land där man får gå i skolan och folk har det bra. När jag kom hit såg jag också att människorna var snälla och respekterade alla.
Abdullah kom till Sverige i augusti 2015. Ett år senare hamnade han i Norsjö. Då hade han lärt sig svenska så snabbt att han kunde börja nian på Norsjöskolan.
Pluggar
I höst har han jobbat hårt för att nå målen och komma in på gymnasiet. Det har också gett resultat.
– Han läser läxorna och är också duktig på att hänga med i vad som händer i världen, berömmer Laila Westermark, Abdullahs gode man.
Politik är ett ämne som Abdullah gärna fördjupar sig i. Annars är favoritämnet fysik – drömmen är att bli forskare inom området.
Men nu känns drömmen avlägsen. Abdullah har nämligen fått besked att han ska utvisas till Afghanistan.
I beslutet skriver Migrationsverket att det visserligen pågår en inre väpnad konflikt i Ghazni. Men det bedöms inte vara tillräckliga skäl för att Abdullah ska få stanna, då det inte finns något hot mot honom personligen och mamman och morfadern bor kvar i Afghanistan.
Hazar
Det hjälper heller inte att han är hazar, en utsatt folkgrupp som har förföljts i landet i årtionden.
Abdullah har överklagat till Migrationsöverdomstolen, men beslutet står fast: senast i slutet av maj ska han ut ur landet.
– Svenskar får inte resa till Afghanistan. Hur kan de då skicka tillbaka ungdomar? undrar han.
Vad som väntar honom där vet han inte. Men han berättar att han efter sin långa resa inte delar den syn på islam och kvinnor som råder i Afghanistan.
Talibaner
Han vet också att talibanerna har upprättat vägspärrar utanför Ghazni och befarar att de kommer att skicka ut honom i krig eller till och med döda honom när de förstår vem han har blivit.
– I Afghanistan får man inte klä sig som man vill eller säga något om islam. Och små flickor måste gifta sig med äldre män. Om jag fick stanna i Sverige skulle jag försöka få hit min syster så att hon fick gå i skolan, bestämma över sitt liv och vara fri, säger Abdullah.
Om han kommer fram till sin familj räknar han med att de kommer att skicka tillbaka honom till Iran för att arbeta.
– En sak vet jag hundra procent säkert och det är att jag aldrig mer får gå i skolan.
Mardrömmar
Idag är Abdullah stressad, sover dåligt och har mardrömmar. Han har också tappat motivationen för skolan – vad är det för idé att lära sig nya saker när han ändå inte kommer att få användning för dem?
Abdullah har även läst om afghanska ungdomar som tagit sitt liv när pressen blivit för hård. Det känns sorgligt:
– Jag hoppas att ingen människa, speciellt ingen ungdom, ska göra så. Inte i Sverige och inte i världen. De är unga och borde ha en bra framtid.
Laila är också bekymrad. Vart har humanismen tagit vägen? undrar hon:
– Man lider med honom när man vet hur han tänker och känner. Han har tagit till sig våra värderingar och tankesätt.
– Det är också många andra som befinner sig i samma situation. De har mycket att bidra med i det svenska samhället. Det borde också vägas in.
En sak vet jag hundra procent säkert och det är att jag aldrig mer får gå i skolan.