Lucke och Lull

Notera att denna artikel är från 2013.
Björn af Kleen (Weyler förlag)

De kallades, på överklassvis, Lucke och Lull. Lukas hette Bonnier, Margareta hette Toss och var under många år chefredaktör för Kamratposten, en av hans tidningar, som hon på 1960-talet genomsyrade med vänstersympatier som hennes anställda redan då avfärdade som salongskommunism. Fast bara i tysthet, för på redaktionen, berättar de i dag, var hon en despot; kontrollerande, elak och bestraffande. Tja, förvandlingsnumret är inte unikt och både Lukas och hon är döda. Så vad finns det att bråka om? Pengar. Massor av pengar, men också ett erkännande.

1962 födde nämligen Margareta en dotter och pappan var Lukas Bonnier. Men trots att han aldrig förnekade faderskapet betraktades flickan aldrig som "En riktig Bonnier". Björn av Kleens bok må ha titeln "Lucke och Lull", men det är inte främst dem det handlar om utan släkten Bonnier. Hade familjen varit en annan hade Anna Toss ärvt som sina halvsyskon, men här handlar det om en institution i svenskt näringsliv där man i generation efter generation utvecklat egna regler och har makten att upprätthålla dem.

Ingen vill vara stygg mot Anna, allra minst hennes halvbror Jonas, Lucke-grenens senaste huvudman. Och lottlös ska hon förstås inte bli, men när hon säger nej till de 1,7 miljoner hon erbjuds (i den här divisionen en spottstyver) och vill vara fullvärdig stöter hon på patrull.

Jo, det är fascinerande och rätt skrämmande.

Och nej, boken är inte utgiven på Bonniers förlag.

OLLE LUNDQVIST

Foto: Emilie Sjölund
Anmäl till Pressombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut